Anna Leonowens blev världsberömd som "guvernanten" vid Siams hov genom filmen Anna and the King of Siam แอนนากับพระเจ้ากรุงสยาม från 1946. 1951 kom Hollywoodmusikalen The King and I เดอะคิงแอนด์ไอ (Kungen och jag) som sedan blev till filmen med samma namn 1956. Musikalen skrevs av Rodgers och Hammerstein ร็อดเจอร์สแอนด์แฮมเมอร์สไตน์ och 1956 blev musikalen till film med Yul Brynner ยูล บรีนเนอร์ (11 juli 1920-10 oktober 1985) i huvudrollen som kung Mongkut och med Deborah Kerr เดบอราห์ เคอร์ (30 september 1921-16 oktober 2007) som Anna.

(Anna and the King of Siam-Filmaffisch)

Många har säkert trott att handlingen var baserad på verkliga händelser där kungen framställs som mycket gammalmodig och där Anna framstår som en ytterst betydelsefull person vid det siamesiska hovet. Det är intressant att Mongkuts liv och rykte har blivit så förvanskat av en film.

En ny filmversion vid namn Anna och kungen แอนนาแอนด์เดอะคิง (Anna and the King) med Jodie Foster โจดี ฟอสเตอร์ (1962-) och Chow Yun Fat (Chou Woen Fa) โจว เหวินฟะ (18 maj 1955-) i huvudrollerna hade premiär i Sverige 2000. Först hade man tänkt spela in filmen i Thailand, men manuskriptet blev inte godkänt av den thailändska censuren, trots att man den här gången gjort sig större ansträngningar med att inte framställa den gamle kungen som den smått löjliga figur han var i versionen från 1956.

Till sist flyttades inspelningen till Malaysia. Kanske var det hotet om att anklagas för majestätsbrott (khwam phit to ong phra maha kasat) ความผิดต่อองค์พระมหากษัตริย์, eller majestätsförbrytelse, som i Thailand kan ge mycket långa fängelsestraff, som bidrog till detta, men filmbolaget skyllde på tidsbrist. Denna lag kan du läsa betydligt mer om i toppmenyn under "Kungligheter, övriga personer & kuriosa,” avsnittet "Kungafamiljen i Thailand,” och artikeln "Lagen om majestätsbrott.”

Man hade inte tid att ändra ytterligare i manuskriptet för att få det godkänt av de thailändska myndigheterna. Några thailändare menade att man försuttit en historisk chans att vara med och påverka manuset, på grund av den alltför stelbenta censuren.

En tecknad version baserad på musikalen gjordes också 1999. Förutom musikalen, som faktiskt har visats i Thailand, anses filmversionerna som förolämpande mot det thailändska folket och har därför förbjudits i Thailand. Detta beror på att både landets historia och kultur förvrängs i filmerna. Grunden till filmerna är Annas eget författarskap, men det kan du läsa mer om lite längre fram.

Vem var då Anna Leonowens? Länge har man utgått från att Annas egna uppgifter om sig själv och sitt liv varit korrekta. Så här beskriver Anna själv sin livshistoria;

Hon föddes som Anna Crawfurd แอนนา ครอว์ฟอร์ด i Wales เวลส์ den 5 november 1834. Mamman tillhörde en gammal walesisk familj och hennes far var armékaptenen Thomas Crawfurd โทมัส ครอว์ฟอร์ด. Han reste till Indien med sin hustru, medan Anna och hennes syster Eliza อีไลซ่า stannade kvar hos släktingar för skolgång i Wales. Kort tid senare blev Thomas dödad under ett sikhuppror i Indien. Anna var då 6 år gammal.

När Anna och hennes syster var färdiga med skolgången flyttade de, 14 eller 15 år gamla, till sin mamma som hade valt att stanna kvar i Indien. När de kom dit visade det sig att mamman hade gift om sig och Annas förhållande till den nya pappan blev allt annat än hjärtligt.

En av orsakerna till detta var att Annas styvpappa ville gifta bort henne med en dubbelt så gammal, visserligen välbeställd, affärsman. Men Anna hade träffat en ung stilig arméofficer i Bombay och förälskat sig i honom. Hans namn var Thomas Louis Leonowens โทมัส หลุยส์ ลีโอโนเวนส์ och de hade bestämt sig för att gifta sig när Anna blivit äldre.

Annas mor lyckades 1850 övertala sin make att acceptera en inbjudan till Anna, från en predikant och hans hustru, att följa med på en lång resa. För att undvika sin pappas planerade giftermål reste Anna därför iväg på en lång studieresa till Mellanöstern, tillsammans med predikanten George Percy Badger (6 april 1815-21 februari 1888) och hans fru Maria. Anna förde anteckningar om allt de såg och upplevde och Percy Badger lärde henne arabiska och anställde också en lärare för att lära henne persiska. Under resan brevväxlade hon med sin stora kärlek i Bombay.

Efter resan återvände Anna till Indien där hon 17 år gammal rymde med sin älskade, armékaptenen Thomas Leonowens, och de gifte sig. Annas styvfar blev så upprörd över det inträffade att all kontakt mellan dem upphörde. Det var Anna inte så ledsen över utan hon fortsatte sina studier och följde sin man under hans många resor i tjänsten runt om i Indien. De var mycket lyckliga, men tyvärr dog deras två första barn vid späd ålder.

Anna blev mycket deprimerad efter barnens och sin egen mammas död och paret återvände 1853 till England. De två kommande barnen föddes i London och överlevde. Dottern Avis Leonowens เอวิส ลีโอโนเวนส์ (25 oktober 1854-3 maj 1902) föddes den 25 oktober 1854 och exakt på dagen två år senare föddes sonen Louis Leonowens.

Thomas, som nu hade avancerat till major, posterades i Singapore 1857 och hit flyttade nu hela familjen. I Singapore fick Anna veta att arvet efter hennes pappa hade förlorats i en bankkrasch under ett uppror i Indien. Eländet var emellertid inte slut med detta. Ett år senare fick Thomas värmeslag under en tigerjakt och dog kort tid därefter. Detta lämnade Anna ensam och utfattig med två små barn.

Vänner till det tidigare paret hjälpte Anna att starta en liten skola för officersbarn och inkomsterna från denna räckte precis till att dottern Avis kunde skickas hem till England för studier. Det var efter detta som Anna fick ett erbjudande från kung Mongkut om arbete som engelsklärare i Siam och då skolan i Singapore blivit en ekonomisk omöjlighet för henne accepterade hon erbjudandet. Hon tog med sig sin unge son Louis till Siam 1862.

Detta var Annas egen berättelse som länge ansågs vara korrekt. Den första personen som ifrågasatte delar av Annas egna uppgifter var doktor W.S. Bristowe ดับเบิลยู. เอส. บริสโทว์ (1 september 1901-11 januari 1979). Han var en akademiker med spindlar som specialitet, men han skrev också om andra ämnen.

Bristowe, som ofta besökte Thailand, beslöt sig tidigt på 1970-talet för att skriva en biografi om Annas son Louis. Louis grundade nämligen 1904 företaget Louis T. Leonowens i Siam, som fortfarande existerar under namnet Louis T. Leonowens (Thailand) Limited. Boken fick namnet Louis and the King of Siam och denna bok gav en delvis annorlunda bild av hans mor, som är värd att återberätta.

Det hela hade börjat i London när doktor Bristowe skulle göra en rutinkontroll av Louis födelsedata. Han hittade ingen information om detta och heller inget om hans syster Avis. Efter vidare forskning visade det sig att han heller inte kunde hitta några uppgifter om Louis far, Thomas Leonowens. Enligt Anna skulle pappa Leonowens ha varit armékapten, men armén visste inte heller något om denne man. Märkligast av allt var att arkiven i Wales inte heller hade några uppgifter om Anna själv! Bristowe blev nu fast besluten att spåra den gåtfulla Anna. Forskningen i indiska arkiv ledde till följande häpnadsväckande resultat:

Anna var inte född i Wales, utan i Ahmednagar (Ametnaka) อาเม็ดนาการ์ i Brittiska Indien! Hon var heller inte född 1834 utan 1831 och hennes far hette heller inte Thomas Crawfurd! Han hette i stället Thomas Edwards โทมัส เอ็ดเวิดส์ (1803-31 juli 1831) och Annas korrekta namn var Anna Harriet Emma Edwards แอนนา แฮร์เรียต เอ็มมา เอ็ดเวิดส์.

Thomas Edwards var en möbelsnickare från Middlesex มิดเดิลเซกซ์, som låtit sig värvas som sergeant till infanteriet i Bombay, och han reste dit 1825. Där gifte han sig med en kvinna från trakten vid namn Mary Anne Glascott แมรี แอนน์ กลาสคอตต์ (16 januari 1813-19 augusti 1873).

Hon var dotter till en artillerist i Bengaliska artilleriet och med stor sannolikhet var Thomas fru därför halvblod. Denna kvinna, som blev Annas mamma, var förmodligen född i Bombay. Paret fick två döttrar, Eliza Julia (26 april 1830-13 juni 1864) och Anna, men pappa Thomas dog tre månader efter Annas födelse och han lämnade inte ett öre efter sig.

Den 9 januari 1832 gifte mamman om sig med en korpral vid namn Patrick Donohoe (1809-30 oktober 1864), som kort tid därefter blev degraderad till vanlig menig. Min huvudsakliga källa säger att giftermålet ägde rum då Anna var två år gammal, men det stämmer ju inte. Efter detta blir händelseförloppet lite mer otydligt. På något sätt, kanske genom välgörenhet, skickades Anna och Eliza till sin fars släktingar i England, där de troligtvis fick en utbildning.

De två systrarna återvände till Indien i tidiga tonåren och hamnade i ett hem som måste ha varit en chock för dem. Livet för en menig soldat vid denna tid kan inte ha varit någon dans på rosor, med inslag av fylleri och otukt, enligt Bristowe. Eliza Julia giftes bort 15 år gammal den 24 april 1845, med den 38-årige sergeanten James Millard (29 juni 1806-12 maj 1881), och något liknande planerades uppenbart för Anna. Därför reste Anna 14 år gammal i väg till Mellanöstern med den tidigare omtalade pastorn, eller predikanten, George Percy Badger. Hur hon kom i kontakt med denne man är osäkert.

Anna gifte sig 18 år gammal 1849, men inte med en stilig ung officer utan med en 22-årig militär tjänsteman som hette Thomas Leon Owens ทอมมัส ลีโอน โอเวนส์ och inte Leonowens. Det förefaller inte som om han stannade på någon av sina arbetsplatser någon längre tid och han och Anna flyttade ofta. Han kallas sergeant i vissa källor.

Bristowe lyckades aldrig fastställa de exakta födelsedatumen för Louis och Avis och menar att de måste ha fötts ombord på något fartyg. Han kom dock fram till att Avis var född 1854 och Louis 1855. Vid något tillfälle har Thomas Leon Owens ändrat sitt namn till Leonowens och Bristowe lyckades hitta papper om hans död. Han dog av ett slaganfall (apoplexi) på Penang den 8 maj 1859 och det står i pappren att han då var anställd på ett hotell.

Så småningom hamnade Anna i Singapore. Redan då, enligt Bristowe, var Anna i full färd med att dölja sitt förflutna, för att kunna bli accepterad av societeten. Hon lyckades dölja sin bakgrund så väl att inte ens hennes barn genomskådade henne. Priset för detta blev att Anna tvingades bryta helt med sin syster Eliza i Indien. Detta ångrade hon nog inte, om hon någonsin fick veta att Elizas äldsta dotter Eliza Sarah Millard (25 juni 1848-16 mars 1893) hade gift sig med ett halvblod vid namn Edward John Pratt (15 oktober 1827-1895). Vid denna tid var nämligen fördomarna mot blandäktenskap stora.

Bristowe spårade också denna familjs öden och upptäckte till sin stora förvåning att det yngsta barnet i detta äktenskap blev en känd skådespelare, nämligen Boris Karloff บอริส คาร์ลอฟฟ์ (23 november 1887-2 februari 1969). Bäst känd är han från den gamla filmen Frankenstein แฟรงเกนสไตน์ från 1931, där han spelade monstret! Boris hette ursprungligen William Henry Pratt.

Efter att ha fått vänners hjälp startade Anna en liten skola för officersbarn och dottern Avis skickades till England för studier. Därefter fick Anna det omtalade erbjudandet från kung Mongkut om arbete som engelsklärare för kungens stora antal söner och döttrar. Efter att ha accepterat detta erbjudande reste Anna till Siam med sin unge son Louis. De reste från Singapore med ångbåten Chaophraya (Ruea Konfai Chaophraya) เรือกลไฟเจ้าพระยา och kom fram till Bangkok den 15 mars 1862.  

Anna kom att undervisa de flesta av Mongkuts barn och flera av hans fruar. Sonen Louis utbildades sida vid sida med prins Chulalongkorn. Anna stannade i drygt fyra år innan hon lämnade Siam den 5 juli 1867. Även denna gång ombord på ångbåten Chaophraya. Det sägs att hon blivit sjuk av klimatet.

Kanske var Annas uppförande under hennes år i Bangkok inte alldeles fläckfritt. Huvudstadens brittiska koloni av handelsmän och konsulatspersonal lät henne nämligen aldrig komma in i deras kretsar, trots Annas position vid det kungliga hovet. De enda respektabla utlänningarna som umgicks med henne var amerikanska protestantiska missionärer. Dessa män och kvinnor gav henne den vänskap som hon så väl behövde.

Då Anna lämnade Siam, tillsammans med sonen Louis, reste hon först till England och sedan med dottern Avis till New York i USA där de bodde några år, medan Louis åkte till Dublin ดับลิน på Irland för skolgång. Då kung Mongkut av Siam dog skrev Anna ett kondoleansbrev till Chulalongkorn vilket han artigt besvarade, men brevet innehöll ingen ny inbjudan till Siam.

Anna öppnade en skola på Staten Island เกาะสแตเทน 1868 där hon undervisade, höll föreläsningar och började skriva om sina upplevelser i Siam. Hennes första artikel om upplevelserna vid kung Mongkuts hov publicerades i Atlantic Monthly แอตแลนติกราย i juni 1869. Annas första bok gavs ut 1870 under titeln A British Governess at the Court of Siam Khru Ying Angkrit Nai Ratchasamnak Haeng Sayam). Boken sålde så bra att hon skrev ytterligare en som fick titeln The Romance of the Harem (Chiwit Nai Harem Sayam) ชีวิตในฮาเร็มสยาม.

Boken "A British Governess at the Court of Siam" fick 1954 titeln The English Governess at the Siamese Court. "The Romance of the Harem" blev senare återutgiven med titeln Siamese Harem Life. I denna bok skenade fantasin tydligen i väg ordentligt för Anna. I ärlighetens namn måste sägas att Anna var beroende av inkomsterna som hennes föreläsningar och författandet gav för att kunna försörja sin familj.

Hennes författarskap är motsägelsefullt då hon faktiskt hyste djup respekt för den siamesiska kulturen. Annas två böcker blev sedan grundlag för författarinnan Margaret Landons มาร์กาเร็ต แลนดอน (7 september 1903-4 december 1993) bestseller Anna and the King of Siam och denna bok inspirerade i sin tur Hollywood till filmen med samma namn och musikalen "The King and I," som jag berättat om i början av denna artikel.

Efter åren i USA slog Anna sig ner i Kanada (Prathet Kaenada) ประเทศแคนาดา med sin dotter Avis. Avis gifte sig 1876 med Thomas Fyshe โทมัส ฟิช (3 oktober 1845-26 november 1911) som var direktör för Bank of Nova Scotia. De flyttade alla till Halifax ฮาลิแฟกซ์ där Anna bodde hos sin dotter och hennes man där hon hjälpte dem att uppfostra deras barn. Anna genomförde ännu en lång resa 1881. Denna gång reste hon ensam genom Ryssland (Prathet Ratsia) ประเทศรัสเซีย som nyhetskorrespondent.

Louis lämnade så småningom skolan på Irland och reste även han till USA. Här säger andra källor att han 15 år gammal rymde över Atlanten มหาสมุทรแอตแลนติก till sin mamma. Han trivdes inte här och ska ha sagt till mamma Anna att "Amerika är utspelat" och reste till Australien, där han blev polis. Men hans rastlöshet förde honom åter till Siam 1881.

Enligt hörsägen ska Louis gamle vän kung Chulalongkorn efter Louis återkomst ha fått syn på honom i en folksamling och ropat “Hej Louis, vill du ha ett jobb?” Detta blev sedan inledningen på en karriär i siamesisk kunglig tjänst. Chulalongkorn, gjorde honom till kavalleriofficer (kapten) vid det kungliga hästgardet och skickade sedan en hälsning till Anna, genom den siamesiske konsuln, att han var glad att han kunnat göra detta för hennes skull.

Louis fungerade senare som ledare för en säkerhetsstyrka, som skulle skydda ett lantmäteriteam under en resa till Luang Prabang, som då var en del av Siam. Som kuriosa kan nämnas att kapten John Bushs 21-årige son George också fanns med i detta sällskap.

Louis slutade senare med sitt arbete i kunglig tjänst och blev 1886 agent för Borneo Company. Han stationerades vid Nakhon Sawan, där floden Chaophraya börjar, och blev ansvarig för insamlandet och transporten av bolagets timmer på stora flottar ner till Bangkok.

En annan källa säger att han blev agent för Borneo Company i Rahaeng och att han 1889 ersatte en doktor Marion Alonzo Cheek แมเรียน เอ. ชีค (14 juli 1853-4 juli 1895) i Chiang Mai. Denne Marion hade gift sig med Sarah Adorna Bradley den 30 november 1875. Sarah var som tidigare nämnt en dotter till Dan Beach Bradley från hans andra äktenskap med Sarah Blachly Bradley.

(Marion Alonzo Cheek)

Louis hade 1884 gift sig med en kvinna vid namn Caroline Knox แคโรไลน์ น็อกซ์ (26 juni 1857-17 juni 1893). Efter hustruns alltför tidiga död skickade Louis sina barn till sin mamma i Kanada. Du kommer längre fram att få läsa mer om Louis och Caroline i avsnittet "Kung Chulalongkorn," artikeln "Berättelsen om Fanny Knox."

Därefter grundade Louis sitt tidigare omtalade företag Louis T. Leonowens som 1920 blev ansvarigt för restaureringen av Giant Swing (Sao Ching Cha) och företaget har också Giant Swing som logotyp. Restaureringen gjordes med teak från företagets egna skogsmarker. Företaget är i dag en del av det amerikanska konglomeratet Getz Group, som specialiserat sig på kemikalier, byggmaterial, jordbruksredskap och vapen.

Under sin tid i Halifax åren 1876-1897 var Anna mycket aktiv och bidrog på olika sätt med insatser för samhället. Anna skrev också färdigt sin tredje bok, Life and Travel in India, under denna period. Familjen flyttade sedan till Montreal มอนทรีออล 1898 och Anna fortsatte att vara aktiv i samhällsarbete och för sin familj. Anna fortsatte att vara aktiv i samhällsarbete och för sin familj. Hon höll sin sista föreläsning om sanskrit 1909 på McGill University มหาวิทยาลัยแมคกิลล์.

Den 19 januari 1915 dog Anna 85 år gammal och inte 82 år gammal som hennes familj och vänner trodde. Hon led av sviterna efter en tidigare hjärnblödning som både hade försvagat henne och gjort henne blind. Trots sina brister var hon en fascinerande kvinna för sin tid som fick leva ett extraordinärt liv.

(Annas gravsten)

Någon källa påstår att Anna Leonowens endast är nämnd en enda gång i Mongkuts omfattande korrespondens och att han skrev ett enda personligt brev till henne innan de lärde känna varandra. Mina källor visar dock att Anna faktiskt nämns fler gånger än så. Längst ner i denna artikel kan du läsa två brev som skrivits av kung Mongkut.

Det har varit en enkel match för historikerna att konstatera att Anna inte var någon trovärdig historiker. Hennes böcker är nämligen fyllda av häpnadsväckande felaktigheter. Hon var inte anställd som guvernant som hon påstod, utan helt enkelt som engelsklärare. Detta visar också kung Mongkuts egen korrespondens. I böckerna finns grundläggande felaktigheter om Thailands historia och egna förvirrade försök att förklara buddhismen. En annan märklighet är att hon identifierar en bild på sin mest prominenta elev, prins Chulalongkorn, som bilden på en prinsessa!

Anna påstod sig tala flytande thai, men många av hennes exempel på översättningar är svåra att förstå ens med bästa vilja. Hennes värsta misstag finns i boken "The Romance of the Harem" där hon hävdar att kungen lät kasta fruar som misshagade honom i underjordiska fängelsehålor under palatset. Det fanns nämligen inga fängelsehålor under palatset, eller någon annanstans i Bangkok. Den vattensjuka jorden omöjliggjorde något sådant.

Det värsta var ändå Annas påstående om att kungen beordrade offentlig tortyr och bränning av en hustru och en munk som hon var förälskad i. Denna händelse påstod sig Anna själv ha bevittnat. Det förekom nämligen inte att någon brändes på offentliga bål och om så verkligen skulle ha varit fallet hade det varit ytterst märkligt om ingen av alla de andra främmande invånarna i Bangkok hade hört talas om detta. Detta trots att många av dem mycket noggrant beskrev vad som hände under denna tid.

Anna hittade helt enkelt på dessa episoder för att ge de annars lätt tråkiga böckerna lite extra krydda. Det var av samma skäl som hon överdrev sin egen betydelse vid hovet i Siam. Det finns källor som påstår att Anna och hennes son Louis var generöst påtänkta i Mongkuts testamente. Detta ska Anna ha fått veta genom vänner vid det siamesiska hovet, men något arv skulle de aldrig få ta del av.

Trettio år efter sin avresa från Siam 1867 skulle Anna faktiskt få återse sin gamle elev Chulalongkorn en sista gång. Hon var på väg till Leipzig ไลพ์ซิจ med det äldsta av Avis barn, då den siamesiske kungen anlände till London. Där sammanträffade hon med sin gamle elev den 19 augusti 1897. Detta blev en av hennes livs mest minnesvärda dagar.

Under en tidigare resa till New York hade Anna också glädjen att sammanträffa med en av Chulalongkorns halvbröder. Det handlade om prins Krisda Bhiniharn (Phra Ong Chao Kritsada Phinihan) พระองค์เจ้ากฤษดาภินิหาร, som hade utsetts till prins Naresra Varariddhi (Krom Phra Naret Worarit) กรมพระนเรศรวรฤทธิ์ (7 maj 1855-10 augusti 1925) som senare utsågs till siamesisk ambassadör i England 1887. Krisda Bhiniharn kallas ofta även för prins Naret.

(Prins Naresra Varariddhi)

Krisda Bhiniharn hade kommit till USA för ett speciellt uppdrag och skickade ett bud att han gärna ville träffa henne. Anna skrev den 19 maj 1884 till sin dotter Avis i Halifax om mötet och i slutkapitlet i Margaret Landons biografi beskrivs mötet med prinsen;

”I morse strax efter frukosten begav jag mig till det hotell på femte Avenyn där ambassaden uppehåller sig och skickade upp mitt kort. Strax kom mister Loftus, en mycket artig engelsman och prinsens tolk och sekreterare, ner och följde mig till prinsens privata salong."

"Jag hade knappt slagit mig ner där förrän den käre Krita Phinihan [Krisda Bhiniharn] kom inrusande och slog armarna om min hals, precis som han brukade när han var liten gosse. Jag var alldeles överväldigad av det vänliga mottagandet... Då de första hjärtliga hälsningarna var överstökade, pratade prinsen och jag om Siam."

"Han sade att om jag for tillbaka dit nu, skulle jag knappast känna igen landet eller folket, så förändrat var det i nästan alla avseenden; bugandet i stoftet, slaveriet, barns och kvinnors fängslande för faderns skulder, allt detta var avskaffat; nya vägar och kanaler hade byggts, skolor upprättats, där det undervisades i alla europeiska och orientaliska ämnen..."

"Han sade också att allt detta var resultatet av den undervisning jag bibragt den nuvarande kungen och den kungliga familjen. Du kan föreställa dig hur roligt det var för mig att lyssna till honom, att höra honom tala så, på siamesiska och delvis på engelska..."

"Jag frågade efter de flesta av mina forna elever och det gladde mig att höra att inte mindre än tio av prinsarna just nu innehade höga poster under den nuvarande kungen, och att han själv innehade en av de allra högsta, som utrikesminister."

"Han berättade till min stora glädje att det gick bra för Louis, och att han på alla sätt var till nytta för kungen, och hans underlydande höll av honom och att han nu inte bara talade utan även läste siamesiska flytande..."

"Han sade till mig att kungen uppmanat honom att leta reda på mig och försöka få träffa mig och tillade: Men, om ni någonsin är i behov av pengar, måste ni låta hans majestät få veta det, för han säger att allt gott han fått lära sig här i livet har ni lärt honom." 

Kung Mongkut hade omkring år 1862 skrivit till sin agent Tan Kim Ching ตันกิมจิง (1829-27 februari 1892) och bett honom att hitta en lärare till de kungliga barnen. William Adamson วิลเลียม อาดัมสัน (juli 1832-11 mars 1917), som var chef för Borneo Company, hade då rekommenderat Anna Leonowens. Anna ansökte därefter om jobbet genom Tan Kim Ching. Hon anställdes sedan för 100 amerikanska dollar (donla saharat) ดอลลาร์สหรัฐ per månad samt fick disponera ett tegelhus nära palatset som bostad.

Kung Mongkut utnämnde 1863 Tan Kim Ching till Siams förste konsul i Singapore och han var även konsul för Japan och Ryssland. Tan Kim Ching upphöjdes 1885 till siamesisk generalkonsul av kung Chulalongkorn. Han blev också utnämnd till specialkommissionär för Siam i Straits Settlements.

Det verkar som om Anna först begärt 150 dollar i månaden i lön, vilket kung Mongkut tyckte var för mycket. Hon ska därför ha gått med på att sänka sin lön till 100 dollar. Kung Mongkut ska dock ha sagt att hon skulle få högre lön om det visade sig att hon arbetade hårdare än förväntat.

För sitt arbete för det siamesiska kungahuset fick Tan Kim Ching titeln Phraya Anukulsiamkit (Phraya Anu-kunsayamkit) พระยาอนุกูลสยามกิจ. Wikipedia nämner titeln Phraya Astongt Disrarak Siamprajanukulkij (Phraya Atsatong Thitraksa Sayam Prachanukunkit) พระยาอัษฎงคตทิศรักษาสยามประชานุกูลกิจ. Han blev anfader till en siamesisk familj då han gifte sig med en Khunying Puen (Khunying Phüan) คุณหญิงเผื่อน och byggde Siam House สยามเฮาส์ 591 på Phra Sumen Road (Thanon Phra Sumen) ถนนพระสุเมรุ i Bangkok. Den kungliga titeln Anukulsiamkit blev också hans siamesiska familjenamn.

Här kan du läsa två brev som kung Mongkut har skrivit. Det första brevet handlar om när han ville rekrytera Anna och det andra är ett personligt brev till henne. I ett brev som är adresserat till William Adamson Esq., Branch Manager of the Borneo Company Limited i Singapore och som är skrivet på kungens unika engelska, i eller omkring 1862, skriver kung Mongkut följande:

There is necessity for cough lozenges moreover than an only bottle you have sent me lately. There are many here who required me for their good remedy. Can you obtain half a dozwn or 6 bottles thereof and send up to me here on next oppurtunity of the steamer Chau Phya? It would be best if it be so, otherwise please secure to order for the same from England. I wish but those wich are genuine. My faithful agent Mr. Tan Kim Ching has told me in his letter to me that you and your lady has introduced Ms. Leonowens to him with an application that she will be an English School mastress here under the salary of $ 150 per month and her residence shall be near of Protestant Missionary here. For this we were hesitating on the subject considering that our English School will be just established and may be very small so the required salary seemed to be higher than that we proposed although proper because everything here cheaper than there at Singapore, also we wish the School Mastress to be with us in this place or nearest vicinity hereof to ave us from trouble of conveying such the lady to and from almost every day also it is not pleasent to us if the School Mastress much morely endeavor to convert the schoolars to Christianity than teaching language litterature etc. etc. like American Missionaries here because our proposed expense is for knowledge of the important language and litterature wich will be useful for affairs of country not for religion wich is yet disbelieved by Siamese schoolars in general sense. But now we learnt that the said Lady agree to recieve an only salary of $ 100 per month and accept to live in this palace or nearest place hereof, I am very glad to have her here be our School Mastress if she said information be true. I can give her a brick house in nearest vicinity of his palace if she would decide to live with her husband or maidservant, and I will be glad if she would make written best arrangement with my faithful servant Mr. Tan Kim Ching before she would come up here.
When the said lady came here and on being the Mastress of our English school would do good and be so active as her scholars might become in facility of language litterature so quickly and the study of School might so increasing as I would see her labour heavier than what we expected, myself will reward her some time or add her salery in suitable portion.

Därefter kommer Mongkuts personliga brev till Anna;

To Mrs. A.H. Leonowens

Madam: We are in good pleasure, and satisfaction in heart that you are in willingness to undertake the education of our beloved royal children. And we hope that in doing your education on us and on our children (whom English call inhabitants of benighted land) you will do your best endeavour for knowledge of English language, science, and literature, and not for conversion to Christianity; as the followers of Buddha or mostly aware of the powerfulness of truth and virtue, as well as the followers of Christ, and are desirous to have facility of English language and literature more than new religions. We beg to invite you to our royal palace to do your best endeavourment upon us and our children. We shall expect to see you here on return of Siamese steamer Chow Phya. We have written to Mr. William Adamson, and to our consul at Singapore, to authorize to do best arrangement for you and ourselves.

Believe me
Your faithfully
(Signatur) S.S.P.P. Maha Mongkut